HEJ PÅ ER! Vet att det har gått ett tag sedan sist nu, och att ni antagligen har tröttnat på den oh-så-fashionabla bild på min mun som länge legat överst på bloggen i inlägget som ni - äntligen - faktiskt har placerats under ett följande inlägg, men nu har jag tagit mig i kragen; uppenbarligen! Igår gjorde jag gymcomeback och det var ungefär lika efterlängtat som en fet, nygräddad kladdkaka är för den som inte ätit något gott på tio år. Det var alltså väääldigt länge sedan jag tränade sist, med specifikt så var jag på gymmet den 19/10-11, innan jag helt gick ner mig och blev totalt superförkyld, superkörtelfebersmittad, superhalsontlidande, och superputtenuttig-tyck-synd-om-mig-emotionell. Att nu äntligen få lägga mitt gymkort på kortläsaren för att därefter gå in genom Eriksdalsbadetspärrarna, byta om och slutligen landa på diverse olika träningsmaskiner i stryketräningssalen var helt obeskrivligt fantastiskt. Och idag har jag träningsvärk; vilket jag igår uttalade mig om som såhär: "Mamma, snälla håll tummarna för att jag har en riktigt förjävlig träningsvärk imorgon!" Varför? Jo, har man ingen träningsvärk, har man inte arbetat tillräckligt mycket - enligt min träningsfilosofi.

IMORGON BLIR det alltså löpning med Blanca under håltimmen mellan spanskan och geografin som står på schemat, och då ska jag passa på att försöka boka ett Core, Body Pump eller Zumba-pass, för nu jävlar ska jag bli beach 2012 redo! Jag märker redan skillnaden, efter ett endaste gympass, på mitt humör - som under de senaste veckorna har legat och dragit i den snötäckta marken bakom mig när jag går. Eftersom att Peter dessutom är i Åre och har sig med sina grabbar, och denna vecka är fullspäckad med sångövningar inför skolans IHC (Inter house competiton) i ensemblesjungande och - i helgen - jobb, har jag alltså bestämt mig för att detta är ett ypperligt tillfälle att bara lägga tid till att brutalt väcka upp mina muskler som nu legat och sovit i ide alldeles för länge...

MEN NU KÄNNS det faktiskt som att saker och ting håller på att falla på plats igen, och som att det börjar bli ordning i dagsrytmen för en gångs skull. Jag ska nu sätta mig ner och lägga upp ett preliminärt träningsschema, eftersom att det fungerade jättebra för mig att göra upp ett sådant förra året. Det är en bra ursäkt för att inte behöva läxan, inte ligga och slötitta på TV, och inte sitta och längta efter pojkvännen. Helt enkelt en helt perfekt ursäkt. Here we go! It's on like donkey kong!

SITTER HÄR i soffan alldeles nyduschad och nyrakad, med frukost i magen och en kopp te framför mig på bordet. Jag har spenderat de senaste tre dagarna hemma eftersom att jag dragit på mig en riktig monsterförkylning. Sjuk alltså. Igen. Så typiskt. I lördags skulle jag ha jobbat 8-13 men gick alltså hem efter två timmar eftersom att jag knappt kunde prata med kunderna då min röst svek och skar sig vart annat. Så jag har legat hemma och degat, druckit säkert sju liter te, ätit köttfärssoppa - bästa kuren när man är sjuk - och varit riktigt äcklig i håret efter att inte ha duschat på så länge att jag inte ens kommer ihåg hur länge... Vill passa på att be om ursäkt för den skog jag och min kära, rinniga näsa (fräscht!) har förbrukat under denna förkylningsperiod också. Sorry!

DET ÄR MED en bitterljuv känsla jag sätter mig här vid laptopen och inser att om ungefär ett dygn är det inte längre år 2011, utan 2012. Ett nytt år för att kunna skapa nya möjligheter och delta i nya händelser, men också för att ta vara på det som var viktigt från detta år och hålla detta hårt i famnen över tröskeln till det nya året då klockan faktiskt äntligen slår tolv imorgon midnatt. Det här året har varit ett händelserikt år. Det har varit ett kämpigt år, ett härligt år, ett kärleksfyllt år, ett bråkigt år, ett unikt år...men samtidigt har det också varit precis som alla andra år; med både nytt och gammalt i bagaget. Nytt och gammalt som har funnits till för åren att plocka fram och kasta över en när man som minst anar det, att sakta förvarna och placera det som hända skall framför en med försiktig hand, men också för att gå jämte en och hålla hårt i handen. För att ge erfarenhet, bryta ner, bygga upp, skapa, forma och ge styrka åt oss som människor och på så sätt göra oss till de vi är; ständigt förändrandes.

HÄR HAR DET VARIT alldeles för tyst under en längre tid, men om man inte har något vettigt att säga så kan man lika gärna hålla käften; vilket är precis vad jag har gjort. Mycket vettigt har jag istället gjort. Jag har tillexempel hunnit med att vara i Egypten, Sharm el-Sheikh - vilket antagligen är den bästa resa jag någonsin gjort - med min otroligt fina pojkvän. Där har jag solat vid poolen, badat i klor och i röda havet, tagit dykcertifikat, ridit kameler och sett på stjärnor ute i öknen, ätit beduinbröd tillsammans med beduiner, proppat i mig desserter och buffeér och helt enkelt levt ett femstjärnigt hotelliv tillsammans med världens finaste kille. Inte helt fel, om man säger så. Samla på sig lite färg hann man med också, och det tackar jag för så blek och ful jag kände mig innan.

HEJ PÅ ER! Sitter här i en helt nystädad lägenhet som doftar fantastiskt gott och är riktigt riktigt fin. Efter att ha rensat ur min garderob och fått ordentlig ordning på den, städat mitt rum på massa onödiga prylar, dammsugit och dammtorkat skrivbord och speglar, såg jag mig omkring i ett pedantiskt städat rum och tänkte: "Har jag någonsin haft det såhär fint i mitt sovrum?" Det är nämligen så att vi flyttar nästa år, någonstans i april eller maj, och mäklaren kommer hit på tisdag för att fotografera inför lägenhetsannonsen. Så under år 2012 blir jag, Värmdöbo sedan 5 års-ålder, Täbybo. Vi flyttar in i en gigantisk villa på fem sovrum - och jag får det största! Anledningen till att vi flyttar in i ett så pass stort hus är just för att det blir tillökning; vi flyttar nämligen ihop med Joakim och hans två barn. Det ska bli roligt, spännande men också lite läskigt. Nya saker har en tendens att vara lite läskiga, men jag vet att det kommer bli bra när allt är klart med flytten och vi har hemmastadgat oss.

IDAG VAKNADE jag upp hemma hos Peter då vi hade sovit i säkert 10 timmar. Vi åkte till Nacka och köpte doppresent + kort till lilla Angelena vars dop vi sedan begav oss till. Åkte sedan hem till Tanja, Christopher och Niklas - Angelenas mamma, pappa och storebror - tillsammans med annan släkt och familj och, som Peter uttryckte det, "åt vår egen kroppsvikt i mat". Pojkvännen körde sedan hem mig för att jag hade lovat mamma att städa lägenheten med henne, och begav sig mot sitt hus, där han idag flyttar in.

OCH DIT SKA jag idag, för första gången. Ska bli roligt att se hur det ser ut och jämföra med hur jag har tänkt mig att det ser ut. Så Peter hämtar upp mig närsom helst, och tills dess hade jag tänkt sätta mig ner och plugga inför naturkunskapsprovet på måndag. Det lär behövas! Vi hörs!

IDAG GRÄT JAG. På mattelektionen. Det fanns liksom ingen återvändo när jag suttit i en halv timme och anstängt mig det bästa jag någonsin kan, utan att förstå ett enda ord (eller snarare siffra) av vad som stod på tavlan. Så jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken och tänkte: "Gråt inte... gråt inte..." om och om igen, men det var redan för sent. Skyndade mig ut och stod och bölade gömd bakom ett skåp innan Blanca kom ut och tröstade mig. Då började jag skratta mellan tårarna pågrund utav hur korkad jag kände mig. Det är kaos alltså. Matematik är absolut ingenting för mig, och jag sitter här och känner förundran och stolthet över mitt VG i matte A och det nationella provet tidigare i år - hur det nu gick till är en gåta! Så jag har bestämt mig för att försöka bryta trenden i mitt misslyckande i denna kurs (IG-varning har tilldelats; min första någonsin) genom att gå en intensivkurs inför nästa nationella prov, och börja plugga matte en-två gånger i veckan i ungefär en timme vardera. Och visst kommer det bli jobbigt och frustrerande, och antagligen en hel del tårar till, men jag ska klara det. VG är drömmen, men ett G blir jag stolt över om jag lyckas kamma hem. Nu jävlar! Failing is not an option!

INTERNET ÄR en läskig plats. Allt som laddas upp och skrivs här lagras och sparas för alltid. När något väl är upplagt finns det ingen återvändo. Facebook och dess grundare äger alla bilder som finns hos community-sidan och kan, när som helst och till vem som helst, godkänna att dessa bilder används i bland annat reklamer och annonsering utan att den personen som faktiskt tagit bilden eller befinner sig på den har någonting att säga till om. Barnpornografi sprids. Folk får sparken för att de skriver dumdristiga och oigenomtänkta saker, som sedan når fram till fel adressanter. Förhållanden tar slut, bland annat pågrund utav att påståenden som - vare sig de stämmer eller inte - landar på en status på nyhetssidan istället för att tas tag i, och på så sätt skapar ännu större sprickor än de som redan existerade från början. Internet är inte bara en fluga, och det är inte heller all den information som är fängslad för alltid innanför gallrerna på fenomenet heller. Den finns där, i en evighet inbränt som ett ärr i huden i cyberspace. Och det är just därför det är så otroligt viktigt att denna såkallade fluga inte bara blir bortviftad, utan kanske även något vingklippt...

Hemkommen från Italien, Rom, igår eftermiddag, och ligger just nu i pojkvännens säng och leker lite på datorn. Uppdateringar och bilder från resan kommer snart, ska bara få ordning på vardagen igen då jag har varit borta från skolan i två veckor nu och känner att det är dags att prioritera. Vi hörs snart, jag lovar - jag ska bli bättre på det här!

AV NÅGON ANLEDNING fick jag för mig att inleda detta inlägg med frasen: "Hallå alla apor!"... Har ingen aning vart likheten mellan er läsare och apor ligger, men nu får det vara så just för att det helt saknade relevans. Jag är fortfarande en sjuk lite mes, men sedan senaste inlägget har jag i alla fall orkat med lite mer än att ligga hemma och gråta åt mitt tillstånd. Igår var jag på bio med pojkvännen och såg Tower Heist. Helt okej film tycker jag. Som vi, efter många om och men (och omvägar) till slut såg. Vi funderade nämligen först på att skrota filmen eftersom att jag inte var helt på topp; men jag ville ut och se bio - helt klart, hellre det än att ligga och ruttna (vilket i och för sig inte hade varit så jättehemskt om Peter hade gjort mig sällskap, men i alla fall) - så det fick bli så! Vi åkte in till stan efter middag hemma hos mig, och kom, tio minuter innan filmen började, till Sergel. Enda problemet var att när vi var på väg in i salongen sprang biografpersonalen efter oss och bad om att få titta på våra biljetter lite närmre. "Ni ska vara på SF på Söder!" utbrast hon och minen Peter gav mig var helt klart priceless och utan dess like...

JAG HAR halsfluss, äter antibiotika, ont i huvudet, mensvärk, två stora inlämningsuppgifter till nästa vecka, är hungrig, ömklig och patetisk och ingen är här för att krama eller pussa på mig (och tur är väl det för då hade de säkert blivit smittade!). Dessutom måste jag snart åka iväg till stan igen - vilket jag absolut inte vill över huvud taget; vill inte lämna soffan för resten av veckan som det ser ut just nu! - för att gå till Sergel biografen och ändra tidpunkt för bokat biobesök. Klart det kan bli värre, men faaaaan vad jag inte orkar med detta just nu! Vill bara stänga ihop laptopen, kasta iväg böckerna och anteckningarna som ligger här bredvid, och krypa ner i horisontellt läge i soffan för att sova. Såhär skulle inte höstlovet se ut!